Tvångsumgänge, med förövare

Tvångsumgänge, med förövare. Enligt barnkonventionen är ett barn sin egen person och sin egna individ. De har rätten att få framföra sina åsikter och bli hörda, och likväl är barn de enda brottsoffer som tvingas till umgänge med sina förövare. Sverige har redan haft ett fall där en kvinna från skyddat boende blev mördad på väg till ett umgänge med sitt barn, av den man hon och barnet skyddades ifrån. I närtid misstänks en 8-årig pojke ha förorsakats av sin pappa vid ett umgänge, en man med dokumenterad bristande omsorgsförmåga av sitt barn. I Lilla hjärtat vänförening har vi haft en pojke som var så rädd för sina föräldrar att man hade väktare under de påtvingade umgängena, umgängen som fick pojken att må fysiskt och psykiskt dåligt. Umgängen med de som dömts för misshandel av honom. Han fick sömnproblem och var livrädd för att bli kidnappad, en rädsla så stor att skolan skapade en utrymningsplan för pojken om föräldrarna skulle dyka upp. Vi har även hjälpt ett barn som varit så rädd för sina föräldrar att socialtjänsten slutligen valde att genomföra umgängen via webbkamera istället för i lokal, webbumgängen där barnet satt dubbelvikt och grät av rädsla för sina föräldrar. Likväl skulle dessa umgängen fortgå.  
  
Kvinnojouren i Lund skriver i sin rapport “Inget kommer att ändras förrän några barn dör”:  
I Sverige lever cirka 200 000 barn med upplevelser av våld i nära relation och lever i hem där en närstående vuxen utövar våld. Under 2021 anmäldes 24 310 misshandelsbrott riktade mot barn under 18 år, vilket utgör 30 procent av samtliga misshandelsbrott i landet det året. Mörkertalen är stora och man räknar med att ungefär 80 procent av allt våld aldrig anmäls.  
  
Únizon skriver:   
Jämställdhetsmyndighetens granskning ”Uppgifter om våld är inget undantag” av 814 tingsrättsdomar gällande vårdnad, boende och umgänge visar att i 64 procent av fallen framkommer uppgifter om våld och övergrepp. Men domstolarna har i många fall inte vägt in dessa uppgifter i besluten.  
   
I jämställdhetsmyndighetens rapport kan man även läsa om hur domstolar endast genomfört riskbedömningar i 69% av de mål de haft på sitt bord. I de bedömningar som gjorts saknas många gånger ett sammanhang eller systematik för hur de blir utförda. Våld i nära relation avfärdas dessutom många gånger i domstolen på grund av att uppgifterna inte kan styrkas trots att dessa beskrivningskrav inte ens finns. Uppgifter om våld kan bli förbisedda på ett flertal sätt såsom i utredningar som familjerätten lämnar till domstolen och att domstolen väljer att inte hörsamma det våld som beskrivs i utredningarna på grund av att man inte gör någon riskbedömning. Detta drabbar alla de barn som har våld i sin hemmiljö och konsekvensen är att våldet får fortgå. Jämställdhetsmyndighetens rapport lyfter även det faktum att en eller flera parter i mål kan påtala och berättat om våld men att dessa uppgifter senare inte framkommer i domstolen och inte heller om en förälder är dömd för brott. Likt socialtjänsten fokuserar domstolarna i mycket hög grad på det som i standardiserade termer kallas för samarbetssvårigheter istället för uppgifter om våld.   
  
Ett väldokumenterat fall av umgänge är Esmeralda som tvingades till umgängen med sina föräldrar inför sin hemflytt, föräldrar med kriminellt förflutet. Socialtjänst, familjehemsföräldrar och närstående såg hur dåligt hon mådde av dessa umgängen men likväl skulle de fortsätta, dessutom med tätare frekvens och längre tillfällen. Varför är barnets bästa och barnperspektivet så frånvarande i alla dessa beslut om umgänge?  

Skriv på denna väldigt viktiga namninsamling!