Sammanbrott i vården brukar man kalla det när ett barn flyttas utan att målet med vården är uppnått – alltså att barnet kunnat återförenas med vårdnadshavaren. Sammanbrott är ett stort problem och drabbar många barn inom samhällsvården idag. Sammanbrott innebär som regel stora konsekvenser för det enskilda barnet som tvingas byta hela sin invanda miljö, och alla de relationer som byggts upp med familjehem, vänner, skola och aktiviteter. LHV tar varje år emot många ärende från både familjehem och vårdnadshavare som vill stoppa flyttar som sker mot barnens vilja. I de fall minst en av vårdnadshavarna står på barnets sida kan flyttar ibland stoppas och barnen får vara kvar i det familjehem där de trivs och mår bra. I de fall flytten inte överklagas av vårdnadshavare spelar barnets inställning till flytten sällan eller aldrig någon roll. 

Barnet har inte heller rätt till ombud vid omplacering och familjehemmen har inte någon juridisk rätt att motsätta sig flytten eller be om att få saken prövad. Detta innebär att många barn flyttas på grunder som aldrig har möjlighet att prövas ordentligt och kallas inte sällan för att familjehemmet har samarbetssvårigheter. I en del ärenden har relationen med socialtjänsten blivit så sårig och tärande att flera familjehem i förtvivlan sagt upp sina uppdrag, något de ofta djupt ångrar i ett senare skede. Uppsägningen är många gånger ett rop på hjälp och ett symptom på uteblivet stöd och en bristande kommunikation.