Manifestation #LexTintin. Det har bara gått några veckor, men debatten har svalnat och det mediala intresset som bortblåst. Fokus ligger bara i detta nu, skildrar bara det som alldeles nyss har hänt, utan att ge en tanke åt det man skrev om igår. Istället för att ta fasta på det viktiga i det man skrev om igår jagar man vidare efter nästa sensationsämne, och arbetet för förändring uteblir, ett arbete som måste till för att detta fasansfulla inte ska hända igen. För hända igen har det gjort, alldeles för många gånger. En liten pojke dog i samband med ett umgänge. Han finns inte mer och allt det han kunde ha blivit har slocknat. Har landets politiker, myndighetsutövare och media verkligen så kort intressespan att de inte orkar förfasa sig mer än någon kort sekund? Inte konstigt att saker och ting får fortgå och ingenting händer.  

Samtidigt – året runt – påtvingas otaliga barn att träffa en vårdnadshavare som begått brott mot nära och kära, eller till och med barnet självt. Ingen verkar bry sig för det mediala sensationsvärdet i detta är inte stort nog. Ingen bryr sig förrän nästa gång ett barn dör och media åter blåser upp rubriker om händelsen som om det vore helt unikt, en nyhet som i bästa fall får medialt fokus några dagar, för att sedan glömmas bort åter igen. Vuxna kräver umgänge, och barn måste infoga sig oavsett hur mkt det skadar deras psykiska hälsa och mentala utveckling. Vi skulle aldrig kräva att en vuxen skulle sitta och sällskapa med sin våldtäktsman ett antal timmar i månaden, eller en knivskadad med sin förövare. Men barn tvingas in i rum, med och utan övervakning, där vårdnadshavaren som utfört dåd, sitter. Om och om igen. I bästa fall är det ett rum på socialtjänsten. I värsta fall är det hemma hos förövaren under en hel, obevakad helg. Barn är sin egen individ med egna rättigheter heter det så vackert, på papper. Men det är inte så i praktiken, inte i verkligheten. Den som ska älska dig, rå om att du har det tryggt och bra, som du kallar mamma eller pappa, är den du helst av allt inte vill träffa, men vuxna med auktoritet och lagen på sin sida säger att det måste du visst. Hur kan det ens vara möjligt? Men såhär har det alltid varit. Barn genomgår år efter år detta rättsövergrepp. För det är just vad det är, ett omänskligt rättsövergrepp, när vuxna å ena sidan säger att alla barn har lika värde och är individuella rättsbärare, men å andra sidan säger att detta bara gäller så länge inte en vuxen kräver något annat. Detta är en lättlöst paradox kan man tycka, men än till dagens datum år 2023 har ingen vuxen haft tid eller ork att ändra på detta. Än idag tvingas barn till umgängen de inte vill vara på, ett måste som inte bara traumatiserar för stunden, utan färgar ett barns hela existens. Detta måste gör att det trauma barnet upplevt i sitt hem instiftas på nytt varje gång det tvingas till ett umgänge, gör att barnet backar i utvecklingen av ren rädsla, blir utåtagerande och samtidigt inneslutet, lever med en ständig osäkerhet som färgar allt och alla runt omkring. Hur ska ett barn någonsin kunna våga lita på en vuxen människa igen? Rättssäkerhet är ett ord Sverige som land gärna trumpetar med men som är långt från realitet och verklighet. Vi måste göra det bättre för landets barn. Vi kan inte ha ett rättssystem som enligt lag skickar ut poliser efter barn, inte för att säkerställa deras säkerhet, utan för att hämta dem till sina förövare när de kräver sin umgängesrätt.  

Några dagar har gått och vi i Lilla hjärtat vill inte att någon ska glömma de manifestationer som hölls för pojken Tintin i Luleå, Stockholm och i Göteborg. Vi vill att alla ska minnas varför de hölls. De hölls för att umgänge är en rättighet för vuxna att kräva, men för barn är det ett tvång. Manifestationerna hölls för att Tintin förlorade sitt liv i samröre med ett umgänge. Han är långt ifrån det första barn som förlorat sig liv i samröre med en vårdnadshavare. I svensk nutidshistoria släcks i genomsnitt fem barns liv varje år, i eller i samband med en eller båda sina vårdnadshavare. Dessa bortgångna barn representerar slutet på en ofta lång och utdragen process. Samtidigt lever tusentals barn i en långtgående nedåtspiral där de påtvingas leva i förhållanden som en dag blir deras död, eller livslång livsmisär om ingen ingriper. I de flesta fall har dessa barn redan en eller flera myndigheter inkopplade i sina livsbanor, som aktivt ser på, utan att ingripa till barnens fördel. Väldigt många av dessa barn tvingas in i umgängen med en eller båda sina vårdnadshavare trots att de gör allt för alla runt omkring dem ska förstå, att de inte vill. Många av dessa barn växer upp och blir brutna vuxna som upprepar cykeln, några tar sina liv. Några reser sig och vandrar vidare som väl fungerande medborgare, men de är procentuellt få i förhållande till de som själva sluter cykeln och utsätter sina barn för samma öden de själva fått utstå. Hade någon ingripit och hjälpt, hade det sett annorlunda ut. Vi har flera myndigheter som har som huvudarbetsuppgift att hjälpa barn och möjliggöra att de får en bra uppväxt, men som gång på gång misslyckas med sina uppdrag och sätter vuxnas rättigheter över barnens. Forskningen inom området är oändlig och entydig. Tidig hjälp, tidigt insatt stöd och hjälpinsatser kan göra hela skillnaden. Likväl väljer svenska myndigheter och politiker att hellre vända på småmynt, effektivisera och spara än att satsa på grunden, det viktigaste av allt, framtiden. Dagens barn.