Att utsätta barn för separationer som innebär förlust av anknytningspersoner bör undvikas, detta för att det innebär utvecklingsrisker för barn. När socialnämnden ändå måste fatta beslut om att omhänderta ett barn och placera det i familjehem måste nämnden göra sitt yttersta för att vården ska bli stabil. Detta så att barn inte utsätts för ytterligare separationer genom sammanbrott i vården. Barn som farit illa i sin ursprungsfamilj och som familjehemsplaceras uppvisar oftare psykisk ohälsa och beteendeproblem jämfört med andra barn. När vården blir instabil och barn tvingas flytta till flera familjehem visar forskning att det påverkar barnen och ökar risken för psykisk ohälsa såsom depression och ångest samt att det ökar risken för att barnen utvecklar beteendestörningar.
Stabilitet i familjehemsvården är därför oerhört viktigt för att placerade barn ska kunna utvecklas gynnsamt. Frågan blir då vad som behöver förändras för att vården ska bli stabil. Erfarenheten visar att det finns flera skäl till att sammanbrott i vården. Det kan handla om att socialnämnden brister i att göra en ordentlig matchning, dvs. barnet och familjehemmet är alldeles för olika för att det ska kunna bli bra. Bristande matchningar sker ofta på grund av brist på familjehem. En annan anledning till sammanbrott i vården kan vara att socialnämnden bedömer att barnet inte har det tillräckligt bra i familjehemmet eller att myndigheten kommer fram till att familjehemmet har samarbetssvårigheter. Sist men inte minst kan det också bero på att familjehemmet säger upp sitt uppdrag för att de upplever att de inte orkar.
Många av dessa sammanbrott är möjliga att undvika genom flera åtgärder. Dels behövs ett utökat arbete för att rekrytera fler familjehem. Men kvaliteten på familjehemsvården behöver också förbättras. Här vilar ett stort ansvar på socialnämnden att faktiskt ge familjehemmen kvalificerade stödinsatser. Idag är den i många fall undermålig på så sätt att utbildningar inte erbjuds i tillräcklig omfattning och att stödet brister. Det duger inte att familjehemssekreterare väntar på att familjehemmen ska höra av sig och be om stöd. Det duger inte heller att nöja sig med att familjehemmen uttrycker att de inte behöver något stöd. För hur ska socialnämnden kunna säga att de nära följer vården på det sätt som lagen påbjuder om tjänstemän kan luta sig tillbaka med dessa argument? Att nära följa vården måste väl ändå innebära att skapa sig en god bild av hur familjehemsföräldrar utför sitt uppdrag? Om familjehemssekreterare lyser med sin frånvaro, hur kan de då skapa sig den bilden?
Det finns också en inbyggd problematik med att den som är satt att ge stöd också har makten att säga upp familjehem. Många familjehemsföräldrar känner oro för att uttrycka att de har behov av stöd i sina uppdrag. Detta av rädsla för att socialtjänsten ska tycka att de brister. Likadant är familjehemsföräldrar rädda för att uttrycka sina åsikter för att de har en oro för att de ska betraktas som att de har ”samarbetssvårigheter”. Båda dessa bedömningar, om brister och samarbetssvårigheter, leder dessvärre idag opåkallat till beslut om omplaceringar av familjehemsplacerade barn. Det hade kunnat undvikas med rätt förutsättningar.
För att familjehem ska få rätt förutsättningar behöver familjehemssekreterares kompetens öka och deras uppdrag förtydligas. För det krävs inte bara att familjehemssekreterare faktiskt utgör ett nära stöd till familjehemsföräldrar genom utbildning, frekventa besök i familjehemmet och regelbundna samtal med familjehemsföräldrar. Det krävs också att det stöd som ges fokuserar på att bygga relation för att tillit och förtroende för myndigheten ska kunna uppstå. Endast så kan verkligt stöd ges till familjehemmen och endast så kan förutsättningarna skapas för att myndigheten inte ska falla in i omdömen om brister och samarbetssvårigheter hos familjehemmen som i själva verket handlar om att socialnämnden inte gör tillräckligt i sin uppgift att utbilda familjehemmen, nära följa vården och ansvara för att den håller god kvalitet.