Familjehemsskildringar – del 28

Jag ska nu försöka få ner i ord hur det är att vara familjehem. Absolut inte den lättaste uppgiften men den absolut viktigaste. Är 41 år & har haft totalt 34 barn placerad hos mig i alla olika former det finns tror jag. Jour, avlastning & uppväxtplacering. Jag minns vartenda barn vi haft, minns deras anledning & deras skäl till placering. Alla barnens namn finns skrivna på lapp upphängda i taket i fina grenar. Alla barnen finns varje dag med oss i våra hjärtan. Vissa till och med följda på sociala medier där man får följa deras resa till att själva bli föräldrar vilket är helt underbart.

Vissa barn vet vi inget om alls. Det är ju såklart det som kan vara den stora frågan man själv ställer sig om man skulle klara av det. Att inte veta, att inte få veta eller rent ut sagt inte någon som vill att du ska veta. Man måste helt enkelt lära sig att leva här & nu, lite grann följa ordspråket ”Ta dagen som den kommer”.

Jag var 27 år när jag började som avlastningshem till en pojke vars mamma behövde få hjälp med just avlastning. Är själv uppvuxen i ett hem där mina föräldrar började när jag var runt 16 år med att ta emot jourplaceringar. När min chans till att få hjälpa barn kom så tog jag den. Tror jag blev pushad av min mamma faktiskt. Började lätt med avlastning eftersom jag var ensamstående med min då 4-åriga dotter. Sen bara hände det som hände. 4 barn behövde akut hjälp & det va NU. Mamma ringde & frågade om vi kunde dela på dom eftersom vi bodde grannar, annars delas syskon sällan på. Ja sa jag i all hast. Barnen va 2, 5, 7 & 9 år. Mamma tog dom två äldre pojkarna & jag fick den minsta pojken & mellersta flickan eftersom hon var nästan jämngammal med min dotter. Vilken resa. Dom var totalt 4 månader hos oss. Världens gulligaste barn som var på jour pga misstanke om barnmisshandel. Vi åkte på polisförhör, möten, umgängen & massa, massa mer. Detta blev en chock för mig. Vad dessa barn får utstå med och vilka krigare som anpassar sig & bara finner sig i allt vi vuxna ber dom om. Lång historia kort, dålig utredning av socialtjänsten resulterade i omedelbar hemgång då LVU inte gick igenom i förvaltningsrätten. Ett samtal från socialtjänsten där vi hade 2 timmar på oss att packa & ta barnen till en utredningslägenhet där dom sen skulle bli överlämnade till sina föräldrar. Tydliga märken på kroppar från bla cigaretter mm men inget gick att göra. Där & då fick jag lågan att brinna, så ska det bara inte få gå till! Hur många fler barn finns det där ute som behöver hjälp??

Den hemska men ändå lyckliga upplevelse gav mig känslor jag inte visste jag hade. Plats i mitt hjärta jag bara trodde fanns till min dotter. Jag ville hjälpa fler barn. Här står jag 34 barn senare med massa plats i mitt hjärta, mitt hem & min tillvaro. Med 4 egna biologiska barn samt en liten pojke på uppväxtplacering fortsätter vi vår resa som familjehem. Våra barn får lära sig otroligt massa nyttigt. Att som liten få lov att dela med sig av ibland kläder, leksaker & sängplats. För att som större få kännedom om lite varför det kommer barn & varför dom inte kan vara med sina egna föräldrar. Våra barn har idag en helt annan syn på barn i sin närvaro. Dom lär sig att inte ta saker för givet, att förstå att alla inte har det bra & såklart att vara snäll, respektfull & empatiska. Dom också uppskattar det lilla i deras liv.

Vi har fått barn som efter en timme kallat oss för mamma & pappa  Man axlar den rollen för stunden, lever här & nu. Tar dagen som den kommer & då känner man glädjen alla dessa barn kan ge oss. Man kan inte tänka hur ska jag må när dom ska vidare då kommer man aldrig kunna vara familjehem. Man måste tänka att jag gör skillnad här & nu. Får dom 1 dag eller 100 dagar hos dig i ett hem utan misär, i ett hem fyllt med kärlek, uppmärksamhet & glädje har du gjort nått fantastisk & det kommer barnen ha med sig resten av deras liv. Sen såklart glädjen & gåvan att kanske få följa deras resa är ju bara bonus men det blir inte alltid så. Får man dessa extremt trasiga barnen som levt för länge i misär så kanske man inte är den hjälpen man trodde. Där man kanske måste säga ifrån för att det inte fungerar, man måste kunna inse det, ta handling & ge barnet den hjälp den behöver. Ens egna behov av att känna att man måste lyckas får man inte ha, man måste kunna se barnets behov före sina egna. Vi har haft några uppdrag där vi själva sagt, nej detta fungerar inte barnet måste vidare till annan familj eller annat boende. Man måste leva sitt liv vidare, bara för att man städar ut ett rum ett barn nyss bott i betyder inte att man städar bort dom för alltid. Ha kvar dom i ditt hjärta men gå ändå vidare med livet då kommer man lyckas som familjehem. Man måste ha en kämparglöd, vara barnens röst i samhället så mycket man bara kan. Men sen får man inte glömma sina egna barn om man nu har det. Att dom får vara delaktiga på deras nivå är super viktigt. Vi har alltid pratat innan om att nu kommer det ett barn men den åldern, könet & lite på barns nivå varför & detta för att många barn gråter & är ledsna & då vill vi iaf förbereda våra barn så gott vi kan. Även när barnen ska hem eller vidare är våra barn med, informationen ska vara tydlig men inte för detaljerad & på barnens nivå. Man städar & gör fint för nästa barn tillsammans & pratar igenom, svarar på frågor så gott man kan. Många utav våra placeringar där har ju barnet/barnen blivit som extra syskon för våra vilket ibland har lett till tårar hos våra barn när placeringen avslutas. Detta är ett oerhört fint ögonblick när våra barn inser hur mycket kärlek & plats dom har i sina hjärtan & att blodsband inte alls är lika viktigt. Man kan älska utan biologisk koppling & ditt hjärta har hur mycket plats som helst för andra människor om du bara tillåter det.

Ta steget, kontakta er socialtjänst & gör en utredning. Ni kommer inte ångra er. Gör skillnad & dela med er av eran kärlek!

Ta dagen som den kommer!