Familjehemsskildringar – del 1

Tack vare min fru så är vi familjehem. Hon visste att det var den sista pusselbiten som behövdes. Inte visste vi då, för x antal år sedan vad vi gav oss in i, vilken ovisshet våra liv skulle fyllas av, hur våra liv skulle omkullkastas, men vi ångrar inte en dag.

Min fru är styrka, en förebild och en sann inspiration. Hon tar hand om förskolan och alla system (detta är inte helt enkelt alltid då vi inte är vårdnadshavare och då det saknats fullmakt). Hon åker på umgängen, både på anstalter och bestämda platser. Hon är lugn, tillmötesgående och gör allt för att våra (familjehemsplacerade) barn ska ha en så trygg och stabil uppväxt som är möjligt. 

Jag skulle inte vilja göra denna resa med någon annan. Och barnen kunde inte haft en bättre, tryggare eller mer engagerad förebild/(familjehems)mamma.