Socionomutbildningen är en generalistutbildning som innebär att många områden inom det sociala arbetet berörs. Det brukar sägas att socionomer lär sig ”lite om mycket” och att de kan arbeta inom olika områden. Jag är själv socionom och har genom min yrkeskarriär valt att arbeta med barn och unga, i huvudsak inom socialtjänstens myndighetsutövning. Mina erfarenheter spänner över hela vårdkedjan, varför jag nu efter många år skulle kalla mig specialist mer än generalist. 

Tyvärr har socialsekreteraryrket inte någon hög status och det är idag ofta det första yrket för nyexaminerade socionomer. Att detta får konsekvenser borde vara tydligt för var och en. Att arbeta med utsatta barn är både tufft och utmanande och många socialsekreterare håller inte någon längre tid i yrket. Den trygghet som erfarenhet ger saknas, vilket gör att unga socionomer slutar på sina tjänster och flyr till andra yrken. Att vara oerfaren i det svåra arbetet det är att möta barn i utsatthet får också konsekvenser för barn genom de beslut som fattas. Ett exempel på det är hur myndigheten hanterar barn i samhällsvård. 

Jag stödjer Lilla hjärtats vänförening LHV för att de strävar efter att göra skillnad för barn i samhällsvård. Min roll är av rådgivande karaktär och jag ser det som viktigt eftersom jag kan bidra med ett inifrånperspektiv. LHV:s arbete handlar inte om att ”sätta dit” specifika socialtjänster, utan om att belysa brister och försöka lyfta upp dessa på den politiska agendan med målet att barn i samhällsvård ska få sina rättigheter beaktade och att barnets bästa ska få vara avgörande också i praktiken. 

Genom mitt engagemang i LHV har jag förstått att många familjehem kontaktar föreningen i förtvivlan över hur olika socialtjänster hanterar återflyttar till vårdnadshavare och omplaceringar till andra familjehem. Den situation som beskrivs är att det ofta sker mycket snabbt och med en avbruten kontakt med det familjehem som kan ha haft barnet under en längre tid, ibland flera år. Med hänvisning till vad vi idag kan om anknytningsteori framstår det för mig som mycket orimligt. Särskilt allvarligt ser jag att det är när sådan myndighetsutövning sker mot små barn som saknar förmåga att hantera det de upplever på grund av sin ringa ålder. Redan i mitten av förra seklet konstaterades efter studier i England på barnhem, att det innebär en smärtsam sorg för barn att förlora sin anknytningsperson, vilket visade sig i barnens reaktioner av protest med gråt, agitation, ångest och t.o.m. panik för att därefter övergå till förtvivlan i form av apati och störda mat- och sovmönster. Genom att barn i samhällsvård redan genomgått en separation från sin primära anknytningsperson vid den initiala familjehemsplaceringen, blir det svårt att acceptera hur socialtjänsten kan fortsätta att utsätta barn för upprepade separationer. Detta när det finns möjlighet att undvika det. Snabba flyttar och bruten kontakt med den eller de familjehemsföräldrar som varit barnets anknytningsperson, innebär att utsätta barnet om och om igen. Samhället fortsätter med andra ord att utsätta barn för en form av övergrepp som riskerar att leda till ett långvarigt lidande med utvecklingssvårigheter, svårigheter i relationer och psykisk ohälsa ända upp i vuxenlivet. 

Med de förutsättningar som socialtjänsten har idag med personalomsättningar och kompetensförluster så blir det än viktigare med tydlighet från lagstiftarens sida. Detta för att undvika att barn far illa i socialtjänstens handläggning. Det saknas idag tydliga riktlinjer om att barn i samhällsvård ska ha rätt till att få anpassade övergångar till sina vårdnadshavare alternativt till ett nytt familjehem som ger dem möjlighet att knyta an till nya omsorgspersoner, eller till sina föräldrar på nytt, på ett tryggt sätt. Barnen bör också ges rättigheten till fortsatt kontakt med tidigare familjehem. Min ambition med ett inifrånperspektiv från mitt arbete i socialtjänsten är att kunna bidra till föreningens arbete med information och stöd till aktiva i föreningen och till de familjehem som söker sig till oss. Detta med målet att förhållandena för barn i samhällsvård ska stärkas och lagar och riktlinjer efterlevas och förbättras.