Våld och hot på arbetsplatsen

Hot och våld när man är på sin arbetsplats för att utföra sitt arbete, vem vill arbeta under sådana förhållande? Är det ens möjligt att fatta rätt beslut under sådana omständigheter? Hot, våld och kränkningar blir en allt större del av socialsekreterarnas vardag och socialtjänstens pressade ekonomi ska numera även innefatta väktare på kontoren. Trots tidsbrist förväntas chefer och arbetstagare ta ut tid ur sina hektiska scheman för att ta fram säkerhets- och utrymningsplaner. Vilken rävsax! Regeringen behöver ta på sig ledartröjan och säkerställa socialtjänstens arbetsmiljösäkerhet och personalens trygghet utan att tulla än mer på socialtjänstens knapra ekonomi. 

Socialtjänstens uppdrag är att arbeta med de ämnen som står människan närmast; ekonomi, hälsa och familj. Socialtjänsten gör ett viktigt arbete, och lagar som exempelvis LVU är ett verktyg för socialtjänsten att säkerställa barns trygghet med. Omhändertagande sker när vuxna till en sådan grad sätter sina egna behov och krav före sitt barns välmående och trygghet att det blir ohållbart för barnets fysiska och psykiska hälsa att stanna i sitt hem. Ett omhändertagande enligt LVU tas allt annat än lättvindigt, och det är beslut som måste tas. Reaktionerna på ett omhändertagande kommer följaktligen därefter. Inte allt för sällan utsätts både socialtjänsten och dess medarbetare för aggression, hot, kränkningar och våld. Handläggare blir överfallna under och utanför arbetstid, deras hem utsätts för bombdåd, pyromani, klotter och bajsattacker. Inte bara de själva utan deras barn och respektive hotas och stundtals går det så långt att socialhandläggare och deras familjer får fly sina hem och kommuner för att leva under skyddad identitet. Allt detta för att ha utfört sitt arbete och omhändertagit ett barn i kris. 

Även socialtjänstemännens arbetsplatser angrips med handgranater, yxor, molotovcocktails och inredning för stora summor slås sönder. För någon vecka sedan fick två handläggare fly genom ett fönster på andra våningen för att undkomma en individ som hotade deras liv. Arbetsmiljölagen föreskriver arbetsgivares ansvar för rutiner vid våld och hot samt uppföljningsarbete, men ofta rapporteras dessa rutiner om dåligt genomarbetade och inaktuella, och ibland finns det inga alls.   

När myndigheter och dess personal blir utsatta för aggressiva och pådrivande föräldrar är det inte konstigt att de avstår från obehagliga beslut eller inte vågar vidta de åtgärder som är nödvändiga. Vittnesmål har lagts fram både anonymt och offentligt om hur socialsekreterare fått offra andras barn för att skydda sig och sina egna. Våldsamma människor som hotar handläggare har ofta respektive och barn hemma som lider långt värre. Att utsättas för aggression, ha hög arbetsbelastning och spända förhållanden till sina klienter leder på sikt till ökning risk för utbrändhet. Ju närmare utbrändhet en person är desto mer mottaglig är man för hot och våld, och desto mer kan detta påverka att en handläggare inte gör insatser även om de är nödvändiga. En rättsstat måste ge myndighetspersoner skydd så att de i sin tur kan skydda andras barn. Att inte skydda socialtjänstens personal blir en stor förlust för de barn som behöver hjälpen mest. På lång sikt kan detta påverka en myndighet så pass att det skadar ett rättssystem i grunden. 
   
Hot, våld och påverkansförsök är en realitet. Politiker behöver på allvar ta detta på allvar och prioritera socialtjänsten i den nationella, och kommunala budgeten för att de ska kunna lägga sin fokus på att göra sitt arbete. Därtill behöver arbetsmiljöfrågor bli fokus både för myndigheterna själva och även i politiska sammanhang. Utan förebyggande åtgärder har vi snart inga socialtjänstarbetare kvar. Utan förebyggande insatser mot hot och våld måste handläggare fortsätta att gömma sina ärenden bakom sekretess för att skydda sig själva, sin arbetsplats och sina familjer. Sekretessen gör att andra instanser som är i behov av sekretessbelagd information inte kan göra rätt bedömningar och sätta in de insatser ett barn behöver. Det rapporteras ständigt att material sekretessbeläggs i allt större utsträckning utan att behovet finns. Rättssäkerheten komprimeras och berörda parter blir lidande. Sekretessen gör människor misstänksamma över att inte få del till information som kunde hjälpt dem eller att berörda instanser uteblir för att instanser p.g.a. sekretess inte kan kommunicera med varandra. Detta är en ond cirkel som kan brytas, bara någon tar initiativet.  

Det är dags att på allvar främja och stärka socialtjänsten. Socialtjänsten är en grundbult för ett fungerande välfärdssamhälle. Kan inte denna livsviktiga instans sköta sitt arbete blir allt och alla i samhället lidande.