Vad väger ett barns ord? Det är Almedalsveckan och barnrättstorget slår upp portarna med ett öppningsmingel där bland andra inspirerande Isabel debatterar. Hon är bara 17 år. Hon berättar hur hon tillslut hamnade rätt men vägen dit var brokig och under sin debatt frågar hon sig rakt ut varför ingen lyssnade på henne! Varför var det ingen som frågade vad hon önskade eller om vad som gjorde henne trygg. Varför hänvisade samhället till att hon bara var ett barn när hon faktiskt kunde uttrycka sig? Lilla hjärtat föreningen känner så igen Isabels frågor då vi får ta del av flera liknande historier där systemet inte lyssnar på vad barnen känner och önskar. Barn har enligt lag rätten att bli hörda men varför är det trots detta så sällsynt?

Ett av ärendena vi fått ta del av handlar om ett par någonstans i Sverige, som levde ett lugnt familjeliv med villa, barn och hästar, som bestämde sig för att ansöka om att bli familjehem. Snart därefter flyttade Leila, 10 år, hem till dem. Informationen om Leilas problematik var bristfällig men familjen fick ganska snart erfara den när Leila gick upp i affekt, fick otaliga utbrott, gav sig på både familjehemsföräldrarna och saker i hemmet med slag och sparkar. Ångesten som hon led av kunde göra så att hon gömde sig i huset, skrek oavbrutet eller matvägrade.

Leilas första år i familjehemmet kantades av otaliga utbrott och en allmänt kaotisk vardag som slet otroligt på både familjehemmet och henne. Efter en tid började Leila medicineras och hon fick större kontroll över sina känslor och sin ångest. Hon gjorde en stor positiv utveckling och började att må mycket bättre och utbrotten kom mer sällan. Hon spenderade en stor del av sin fritid med att spela fotboll och hon hade flera vänner i och utanför fotbollsklubben. Hon var omtyckt och trivdes bra med livet. Skolan fungerade också bra och hon pratade om framtidsdrömmar och hur hon önskade ta körkort med familjehemspappan i framtiden.
Det fanns en kontinuitet och ett samspel mellan familjehemmet och socialtjänsten, som var väldigt viktig, då Leila stundtals kunde försöka spela ut dem mot varandra. När socialtjänsthandläggaren ersattes av en ny handläggare upplevde familjen att detta vände och de involverades inte i den kontakten som Leila hade med den nya handläggaren. En dag när Leila fick ett massivt utbrott där hon blev arg och slog och skrek omkring sig, så kom plötsligt socialtjänsten hem till familjen, som inte förstod alls vad som var på gång. Det visade sig senare att Leila hade, som så många gånger förut, i affekt skickat ett sms till sin socialtjänsthandläggare. Hon skrev att hon inte önskade bo kvar och att hon blivit slagen av familjehemsmamman varpå socialtjänsthandläggaren åkte och hämtade upp henne omgående. Detta skedde helt utan att socialtjänsten ens försökt ta kontakt med familjehemsföräldrarna för att höra deras version.

Än idag kämpar familjen och Leila om att få återförenas. Hon har flyttat otaliga gånger och bor nu på HVB-hem. Allt Leila ber om är att få komma hem till familjehemmet igen. Familjehemsföräldrarna själva vädjar om att få tillbaka Leila hem till sitt trygga hem. Tyvärr är det ingen som lyssnar. Ingen beaktar Leilas anknytning och trygghet eller hennes egen önskan om att få komma tillbaka. Familjehemsföräldrarna har blivit exkluderade runt all information rörande Leila. Den enda kontakten de har med henne är genom hennes egen mobiltelefon, som hon inte alltid har tillgång till. Det här är någonting som socialtjänsten avrått dem till med de vägrar svika det barn som de älskar som om det vore deras eget.

Fallet är tyvärr inte unikt. Ett annat familjehem tog emot Dante, 9 år, med svår aggressionsproblematik. Likt Leilas familjehem slet de dagligen med att försöka få Dante till rätta och hitta sätt som förenklade vardagen för både honom och sig själva. Både i skolan och i hemmet hade Dante ett anmärkningsvärt beteende och kunde ofta ta till våld när han blev upprörd. Familjen efterfrågade adekvat utbildning hos socialtjänsten för att kunna tillmötesgå Dantes behov och för att ha verktyg att använda när han blev aggressiv och oresonlig. Socialtjänsten såg förfrågningarna som ett misslyckande, att familjen indirekt menade att de inte kunde ta hand om Dante och tillgodose hans behov. Så var inte fallet. Familjehemmets engagemang och insatser bidrog med tiden till att vardagen fungerade så mycket bättre för Dante både i skolan och hemma, där utbrotten och slagsmålen blev färre.

Men plötsligt en dag fick familjen veta att Dante skulle flyttas till en familj som var bättre rustad att hand om barn med NPF-diagnoser. Ingen lyssnade på familjehemmet eller Dante som vädjade om att han skulle få bo kvar. Ärendet fick å Dantes vägnar prövning i förvaltningsrätten, men trots hans egna ord tillsammans med familjehemmets och skolans vittnesmål förlorade han ärendet mot socialtjänsten. Dante flyttades under stora protester och våldsutbrott till det nya familjehemmet som stod ut i tre månader innan de sade upp uppdraget och Dante flyttades till ett HVB-hem. Han var vid tidpunkten 11 år gammal och mådde så pass dåligt på HVB-hemmet att socialtjänsten ansåg att enda lösningen var att flytta honom till sin biologiska familj där han tidigare varit våldsutsatt av sina föräldrar. Det ursprungliga familjehemmet stod hela tiden med öppna armar och ville ta emot Dante igen men ingen lyssnade på vare sig familjehemmet eller Dante och hans behov av trygghet och kärlek.

Det är anmärkningsvärt att barn som skapat trygghet i ett familjehem hastigt slits ifrån sina familjehemsföräldrar och placeras på institution. Barnens egna ord blir ingenting värda och ingen resonerar omkring traumat som kan uppstå när barn slits bort från trygghet, kärlek och det hem där vardagen äntligen har börjat att fungera för dessa barn. Det är svårt att tala om regelrätta solskenshistorier när det kommer till omhändertagna barn, men fall där barnen till slut ges rätt till sina viktiga anknytningar och den trygghet de byggt upp i ett familjehem får betraktas som sådana. ”Fallet Sofie” som är välkänt i media visar hur en flicka på 13 år plötsligt flyttades mot sin vilja från sitt trygga familjehem till ett HVB-hem. Familjen kämpade länge för att få tillbaka Sofie och slutligen avgjordes ärendet i rätten där Sofie fick flytta hem igen till sina familjehemsföräldrar. En lättnad och revansch för både Sofie och familjehemsföräldrarna, men vägen dit sätter sina spår när barn som Sofie hastigt tas ifrån sin trygghet och får flytta mellan familjehem och institutioner. Barn omhändertas för att deras ursprungssituation är ohållbar och placeras många gånger i familjehem som både älskar dem, och gör allt för att de ska må bra och utvecklas väl. Likväl rycks dessa placerade barn upp ur väl fungerade placeringar utan hänsyn till vad ett avbrott gör för barnets fortsatta utveckling. Vi i Lilla hjärtat vänförening vill se en ändring i detta förfarande som allt för ofta förekommer då socialtjänsten flyttar runt placerade barn från en placering till den nästa, stundom tillsynes utan orsak. Nylig presenterad rapport gjord av Socialstyrelsen visar att barn som varit placerade under större delen av sin barndom blivit omplacerade i snitt minst tio gånger. Exempel finns på barn som bytt placering 30 gånger eller mer, ett omänskligt förfarande av en ung individ vars möjlighet till goda anknytningar och sunda livsmönster helt omintetgörs. Ett omhändertagande av en ung individ är för dennes bästa, låt dennes vård även speglas detta genom hela placeringstiden.