Sekretess enligt SoL – Socialtjänstlagen – 14 kap §1  

Kan sekretessen bli ett hinder för barns säkerhet? 
Enligt SoL 14 kap §1 har vissa myndigheter och yrkesverksamma skyldighet att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om eller misstänker att ett barn far illa. Socialnämnden bör erbjuda barnet, vårdnadshavaren och den som gjort anmälan ett möte om det med hänsyn till barnets bästa är lämpligt. I samma laghänvisning går även att läsa att socialnämnden får informera den som gjort anmälan enligt §1 om att utredningen har inletts, inte har inletts eller redan pågår. 

Dessa bör och får ger stort tolkningsutrymme och inga som helst krav finns på socialtjänsten gentemot en rapportör som omfattas av 14 kap §1. Myndigheter och yrkesverksamma som ovan nämnt är stora samhällsapparater med, i många fall, gedigen insyn i människors liv. Lagen om anmälningsskyldighet ska finnas där som ett tryggt skyddsnät för barnen. Men fungerar det verkligen helt optimalt i realiteten? Vad vore skillnaden för en utredning om det även öppnade upp för ett samarbete mellan anmälaren (endast om denna omfattas av lagen) och socialtjänsten för barns trygghet och säkerhet? 

Skyldigheter men inte krav på samarbete? 
Sekretessen som omfattar myndigheter och yrkesverksamma aktörer hävs när en anställd känner oro för att ett barn far illa och en orosanmälan ska omgående skickas in. Krav på återkoppling och samverkan saknas från socialtjänsten, vad får det för konsekvenser och hur påverkar det barnet? Flera av aktörerna som omfattas av lagen om anmälningsskyldighet har långvarig och kontinuerlig kontakt med ”klienter” och har en god insyn i personernas liv.
   Ett exempel är Kriminalvården som kan ha veckovis kontakt med klienter som är dömda i frihet och har, genom kontinuerliga samtal, stor insyn i klientens liv. Inte minst att dessa personer har blivit lagförda så är det heller inte helt ovanligt att kriminalvårdsklienter har missbruksproblem och/eller allvarlig psykisk ohälsa, och inte helt sällan i kombination med barn boende i hemmet. En orosanmälan ska upprättas och skickas in vid oro för barnen och när nytillkomna uppgifter som förstärker oron inkommer så ska ytterligare anmälan skickas in. Potentiellt skulle nya uppgifter kunna inkomma veckovis för en person som går på kontinuerliga möten på Kriminalvården. Kanske har nya droger använts? Eller att personen har berättat om ett tidigare brott som begåtts? Eller att hen lämnar barnen hemma när hen är ute och begår brott? Att veckovis lämna in en ny orosanmälan till socialtjänsten är knappt görligt med tanke på den volym klienter man träffar.  
   Skulle däremot en orosanmälan öppna upp för ett samarbete innefattande till exempel gemensamma möten, samtal etcetera gällande föräldern så skulle aktörerna gemensamt kunna arbeta för barnens bästa. I dagsläget ser inte realiteten ut så utan ett sekretesshävande krävs av föräldern för att orosanmälan skulle öppna upp för en tvåvägskommunikation. När myndigheter blir isolerade öar, som det lätt kan bli när sekretessen står i vägen, är risken stor att viktig information uteblir som kan vara betydande för barns säkerhet och trygghet. 

Ärenden som exempel: 
Ett uppmärksammat fall som kan stationeras som exempel där ett samarbete mellan anmälaren som omfattas av SoL 14 kap §1 och socialtjänsten skulle kunnat underlätta utredningen och kanske spara barnen från att växa upp under dåliga förhållanden. Det gäller en syskonskara som i 12 års tid larmade skolpersonalen om sin pappa som upprepat utsatte dem för tortyrliknande våld, sexuella övergrepp och fysisk och psykisk misshandel och kontroll. Skolan som gång på gång lämnade orosanmälan till socialtjänsten, för vad kan skolan som upplever oro mer göra? Skolans personal vittnade om att de inte ville vara i samma rum som pappan ensamma för att de ansåg honom obehaglig. Som trots sin egen uppfattning om pappan behövde släppa hem barnen till honom varje dag och hade ett enda verktyg för att hjälpa och skydda dem – orosanmälan. Understrykas ska göra att orosanmälan är ett bra instrument men exemplet ovan visar tydligt att orosanmälan inte är tillräckligt utan borde kompletteras med ett mer djupgående samarbete mellan anmälaren och socialtjänsten, för att skydda barnen.  

Var ligger egentligen problematiken?  
Socialtjänsten har sekretess gällande barnen och har inga skyldigheter att meddela rapportören hur utredningen fortlöper eller om den ens är initierad, trots att det i lagen står att socialtjänsten kan återkoppla om utredningen är initierad eller inte. Att skolan, i detta ärende, hade lämnat in ett 20-tal utredningar till socialtjänsten, kan antas vara toppen av isberget då barnen i 12 år hade berättat om olika incidenter för skolan. 

Blir man som rapportör härdad och lägger ribban i varje enskilt ärende? 
När man är anmälningsskyldig enligt lag men sällan får någon återkoppling eller ser någon konkret förändring, hur påverkar detta? Exempelvis när det ena barnet berättade om att pappan hade bilder på nakna barn i datorn och att han vill att barnet skulle göra saker med hans kön, kan en anmälan absolut antas ha skickats in. Man kan då ställa sig frågan om, när barnet kommer till skolan nästa dag med en bula i pannan och säger att hen inte får lov att säga vad som hänt för då ger pappa utegångsförbud – blir då personalen härdade av barnets historier och anser att en orosanmälan redan skickats in med allvarligare karaktär? I artikeln går att läsa att skolan har struntat i att rapportera flertalet gånger de upptäckt tecken på våld. Är det en uppgivenhet som kommer till? Om ingen förändring till synes sker i barnens liv hur ska de motiveras till att fortsätta skicka in anmälningar?  

Vad skulle ett förslag på förändring kunna vara?  
När socialtjänsten mottar en anmälan en anmälningspliktig aktör så borde ett direkt samarbete initieras med barnens säkerhet och trygghet i fokus. Här finns då utrymme för skolan att rapportera även de ”mindre” incidenterna och det vardagliga som så lätt kan bli slentrian för skolan och som tillslut inte leder till en ny orosanmälan. Låt säga att socialtjänsten har kontinuerlig kontakt med skolan och andra anmälningsskyldiga aktörer under tiden som utredningen pågår – med all säkerhet så hade viktig information kommit upp till ytan och inte fallit mellan stolarna. Dessutom finns utrymme för socialtjänsten att efterfråga sådant man är intresserad av för att leda utredningen framåt.  

Ett inledande samarbete med anmälaren och socialtjänsten ger utrymme att även berätta om det vardagliga händelserna. Samarbetet borde föregås av kontinuerliga möten eller samtal för utrymme till komplettering av anmälan samt information om hur socialtjänsten arbetar med utredningen. I många ärenden finns det flera anmälare, där vissa har mer insyn i föräldrarnas liv och vissa i barnens liv. Att då kunna bygga pusslet tillsammans genom utredningen för att säkra tryggheten för barnen.  

I ovannämnda fall hade socialtjänsten inte utrett 11 av de anmälningar som kommit in från skolan. Kommer anmälningar kontinuerligt i samma ärende men med ny information så ses kanske den redan öppna utredningen som tillräcklig för socialtjänsten. Jag vill mena att ett samarbete med kontinuerlig kontakt med anmälaren skulle kunna minimera risken för att vissa anmälningar inte omhändertas. Anmälningspliktiga aktörer har stark sekretess som i så fall skulle skydda barnen tillräckligt. Barnen som skyddas av sekretess när en anmälan har lämnats in kan många gånger stjälpa vidare utredning är min uppfattning. Viktigt att tillägga att barn ska skyddas med sekretess när privatpersoner eller annan aktör utan anmälningsplikt gör en anmälan, i dessa fall skyddar sekretessen barnet från insyn i dess liv.