Familjehemsskildringar – del 16 – att vara familjehem förenar oss

När jag växte upp var mitt hem familjehem och det var inte en dans på rosor men jag skulle aldrig vilja byta bort mina erfarenheter och vad de gett mig. Jag tyckte inte alls om att dela mina föräldrar med andra barn men det lärde mig mycket och det sättet att växa upp på har gett mig väldigt mycket som person. Jag har inga egna barn och min man hade varit familjehem innan vi träffades och det föll sig naturligt att vi blev familjehem tillsammans. Vi utreddes som par och vi blev synade i minsta detalj fast att min man varit familjehem innan. Det var ganska jobbigt men min man guidade mig genom processen och idag känns det så väl värt.  
 
Vi har fått så mycket beröm som familjehem genom åren. Den första tjejen vi tog emot var 14 år gammal och 19 år när hon flyttade ut till eget. Hon kom från ett trasigt hem och behövde mycket stabilitet och trygghet. Jag och min man lärde känna varandra än med genom henne och det svarvade ihop oss än mer som par. Vi lade ner vår själ i henne och all den tid vi lägger ner får vi tillbaka många gånger om. Jag vet inte vad jag skulle göra med all tid om jag inte var familjehem. Jag växte upp med att dela min tid och kärlek med andra och jag kan inte tänka mig mitt liv på något annat sätt. Huset känns tomt när vi inte har någon placering och vi håller kontakten med de barn vi haft även efter att placeringen är avslutad. Det är en av de största behållningarna av att ha barn hos oss kortare eller längre perioder. Min man och jag har som tur är alltid varandra och uppdraget som familjehem ger oss glädje.