Jag har i flera år arbetat på Frivården som är en del av Kriminalvården där jag har haft återkommande enskilda samtal med personer som har varit dömda för varierad brottslighet. Droger och destruktivt leverne, inte sällan i kombination med barn i hemmet, är gemensamma nämnare bland flertalet av klienterna jag träffade. Som statligt anställd har man anmälningsskyldighet vid misstanke om barn som far illa och det hörde till det vardagliga arbetet att skicka orosanmälningar till socialtjänsten.

Jag minns speciellt en kille, Björn, som jag följde över tid med anledning av återfall kriminalitet. Björn hade en lång historia av allvarligt missbruk och kriminalitet. Hemma fanns en 6-årig dotter och en mamma som hade kampats med ett tidigare missbruk som hon, enligt Björn, sedan en tid blivit ren ifrån. Björn gick in och ut ur missbruk, trots flertalet stödinsatser, och hela tiden boendes med sin dotter och mamman till barnet. Björn kom även påverkad till mötena på frivården vid några tillfällen. Flertalet orosanmälningar skickades in av mig som hade en bra insyn i Björn missbruk och leverne samt då jag hade en stark oro för barnets liv och säkerhet. I arbetet på Frivården pratades det ofta om vikten av att skicka in flera orosanmälningar för att socialtjänsten skulle ta ärendena på allvar.

Björn vittnade om att hans dotter fortfarande bodde hemma och jag ringde socialtjänsten flera gånger när jag märkte hur Björn destruktiva leverne försämrades. Socialtjänstens bekräftade att ärendet hade varit välkänt för dem i flera år. Jag efterfrågade återkoppling på orosanmälningarna men blev hänvisad till sekretess.

Björn var öppen och ärlig. Han berätta hur han förvarade sina sprutor och narkotika i nattduksbordet bredvid sin säng där även dottern sov. Vid något tillfälle berättade Björn att även mamman hade tagit ett återfall. Jag ringde återigen socialtjänsten för att följa upp ärendet och även addera nya uppgifter som jag fått ta del av i möten, men sekretessen stod fortfarande i vägen för att jag skulle få veta mer. Maktlösheten över att inte kunna säkerställa barnets säkerhet växte i takt med att Björn missbruk och kriminalitet eskalerade. Björn blev sedan dömd till en fängelsedom och vår kontakt avslutades, det sista jag vet är att barnet fortsatt levde hemma. Tyvärr är inte historian om Björn på något sätt unik i mötena på Frivården utan det är många orosanmälningar som skickas in där klienter sedan vittnar om att barnen lever kvar i hemmen där missbruk och kriminalitet existerar.