FAMILJEHEMSSKILDRINGAR
Familjehemsskildring – del 31 – I hjärtat på ett placerat barn.
I hjärtat på ett omhändertaget barn. Vad finns där? Vad tänkte de? Hur känner de? Vad kan vi vuxna göra för att skapa en trygg hamn för de vars liv ständigt byts ut. Tänk och reflektera medan du läser följande:
Jag vet inte när det började. Kanske har det alltid varit så.
Att jag gör saker utan att riktigt veta varför.
Jag tar mat när ingen ser.
Det är inte för att jag är hungrig, inte egentligen.
Mer för att jag måste.
Som om något i mig inte litar på att det ska finnas kvar sen.
Samma sak med godis och kakor.
Jag ser dem, tänker inte ta, men handen gör det ändå, fort, fort, fort — innan något hinner ta slut, innan någon hinner säga att jag ska flytta.
För det händer ju. Alltid förr eller senare.
Jag försöker låtsas att det inte gör något, men ibland ser jag dem — familjen — sitta i soffan, skratta åt något på tv. Jag tänker att jag kanske borde sätta mig där. Bara luta mig tillbaka, vara en del av det. Men något håller mig tillbaka. För tänk om de säger att jag ska flytta igen?
Då känns det lättare att inte bli för nära.
Inte för bekväm.
Inte för hemma.
Det har hänt för många gånger nu.
Jag börjar lära mig hur det går till.
Först är allt nytt och stelt.
Sen börjar man lära sig saker – var glasen står, hur de vill att man dukar, vilket ljud trappan gör när man går upp på natten.
Sen börjar man nästan tro att man kanske får stanna.
Och då kommer det där samtalet.
Det där mötet.
Det där ordet: flytt.
Jag säger att det är lugnt.
Att jag fattar.
Men inuti känns det som att jag går sönder lite till.
Jag vet inte längre om det är värt att försöka bygga något varje gång.
För varje gång jag börjar tro att jag hör hemma någonstans, så ska jag plötsligt packa igen.
Men ändå…
Någonstans inom mig finns det en liten bit som fortfarande hoppas.
Att nästa gång kanske blir annorlunda.
Att någon säger:
“Du får stanna.”
Och att de menar det.
Grundbulten i vårt samhälle som, räddar upp när barns föräldrar inte mäktar med – hemmen som är en del i den vård ett barn behöver iväg från sitt föräldrahem.
Vi är många i rollen som yrkesmän och privatpersoner som kommer i kontakt med de barn och unga som blivit placerade och vi drar alla vårt strå till den stack, som utgör det nätverk som är familjehemsvård. Lilla hjärtat vänförening möter många familjehem i olika skeden av sina uppdrag. En del av dem möter vi via vår Stödlinje, andra familjehem hör av sig över våra sociala medier eller spontant via epost. De berättar om hur deras uppdrag berikar deras liv och om de barn vars liv de fått ta del av under kortare eller längre perioder.
Alla familjer vi haft kontakt med är rörande överens om hur viktigt det är för omhändertagna barn att få bo i stabila familjer som sätter barnens bästa först för att stärka dessa individer genom omsorg och trygghet. Varje gång vi i LHV får ta del av ett familjehems historia förundras och gläds vi över dessa otroliga eldsjälar som öppnar sina hem och tar hand om barn och unga i behov av hem och vård utanför sina egna. Till dem alla vill vi säga ett STORT TACK! Ni gör ett fantastiskt och viktigt arbete.
Är du kontakt-, jour- eller familjehem? Har du haft kontakt med familjehemsplacerade barn och vill dela med dig av din upplevelse? Vi vill gärna höra vad du har att dela med dig av. Hör av dig till oss i Lilla hjärtat-teamet på hej@lillahjartat.com
FAMILJEHEMSSKILDRINGAR Familjehemsskildringar – del 32 – Du kom rakt in i mitt hjärta Familjehemsmamma till 6-åriga Elsa skriver ”Du kom
FAMILJEHEMSSKILDRINGAR Familjehemsskildring – del 31 – I hjärtat på ett placerat barn. I hjärtat på ett omhändertaget barn. Vad finns
FAMILJEHEMSSKILDRINGAR Familjehemsskildringar – del 30 – Snälla låt mig stanna Det luktar alltid annorlunda. Tvättmedel, mat, människor. Nya röster som