Familjehemsskildringar – del 28 – På insidan av det biologiska barnet i familjehemmet

Mamma står i hallen med mobilen i handen. Hon har det där ansiktet igen — spänt men samlat, som när hon försöker hålla ihop något som redan håller på att gå sönder.

“De har bestämt att Livia ska flytta,” säger hon.
Jag stannar upp mitt i trappan.
“Va? Varför då? Hon trivs ju här.”
Mamma suckar, och jag ser hur ögonen blir glansiga.
“De säger att det inte finns någon riktig anledning. Bara att de vill prova ett annat hem. Att det är bättre för utredningen.”
Jag förstår inte vad det betyder. Men jag vet hur det känns. Det är inte första gången.

Det har varit så många nu. Barn som kommer med små väskor och stora ögon. Som lär sig var mjölken står, hur man byter till pyjamas, var man hänger sin jacka. Som börjar skratta igen, långsamt, som om de inte trodde de kunde.

Och sen — ett samtal, ett möte, ett beslut.
En bil som kör bort dem.
Ett tomt rum.

Jag brukade fråga varför. Mamma försökte förklara att socialtjänsten bestämt något nytt, att de måste följa regler, att det ibland “bara blir så”. Men jag hör alltid något annat i hennes röst.

Att det inte borde bli så.

Livia hade varit här i nio månader. Hon kallade mamma för “mamma” ibland när hon var trött, och mamma log bara, sa inget.
Nu ska hon flytta till ett nytt ställe, för att någon bakom ett skrivbord tycker att det är bättre.

Jag går in i hennes rum. Sängen är bäddad, väskan står klar. Det luktar fortfarande av hennes schampo. På skrivbordet ligger en teckning hon gjort till mig — två figurer, hand i hand. Hon hade skrivit:

“Du är min storebror, fast inte på riktigt.”
Det sticker till i magen.

För varje gång de försvinner känns det som att en liten bit av huset försvinner med dem.
Och mamma blir tystare. Pappa mer arg.

Jag vet att det kommer fler barn. Nya namn, nya väskor, nya löften. Men jag vet också hur det slutar. Inte med bråk. Inte med något som gått fel. Bara med ett beslut som ingen kan förstå. Ett beslut som säger:
“Hon ska flytta. Det är bäst så.”

Och kvar står vi — med ett tomt rum, och ett hjärta som försöker lära sig att inte hoppas för mycket.