Familjehemsskildringar – del 11

Vår familj har öppnat vårt hem till två barn som var i behov av stöttning. Deras mammor hade mycket egna problem att brottas med så deras roller som mammor kraschade. Papporna fanns ej med i barnens liv. Pojken som blev vår första ”placering” var en aktiv pojke med stort idrottsintresse vilket var en bra ingång då vår yngsta biologiska son spelade hockey samt att min man var tränare! Han bodde hos oss under några år. Dessa år blev tuffa år! Han brottandes med ADHD och var frustrerad över att hans mamma inte fanns där. Vi blev en fungerande familj med en del uppförsbackar men det var mest bra flyt. När jag tänker tillbaka minns jag inte att jag reflekterade över att vi faktiskt gjorde skillnad, utan det kändes mest självklart att finnas för honom. Han valde sedan att flytta till sin moster. En anledning var att han inte kom så bra överens med vår äldsta biologiska son och han ville komma närmare city. Pojken var glad och det fungerade bra hos sin moster, vi hade fortfarande kontakt med varandra!

Vi fick en ny placering, en liten tjej på tre år. Hon stannade tills hon var tio år. En del perioder bodde hon på heltid och ibland gick det över till helger eller bara i veckan, beroendes på hur hennes mamma mådde. Nu bor hon hos sin mamma och det fungerar bra! Vi har just nu inget uppdrag men hon kommer iallafall till oss lite då och då! Det är nu som vi har reflekterat över vad vi har gjort för dessa underbara barn. Pojken som nu är 26 år har kommit till oss och gett oss feedback och berättat hur han ser på vårt ”uppdrag” vilket har berört oss mycket! Han är nu själv pappa och det är så härligt att fortfarande ha så fin kontakt med honom. Likaså känner vi en sådan glädje att tjejen vill komma till oss fortfarande, hon är nu 13 år. Kanske det blir mer uppdrag framöver det har vi pratat om. Jag har just tagit examen och är nu förskollärare – 58 år ung. Utifrån min utbildning har jag också reflekterat över hur och vad vi har gjort för dessa barn och det känns stort!